Hej hur mår du?
Jag vet knappt själv hur jag mår visa dagar har jag accepterat att hon är borta aldrig mer kommer finnas iaf rent fysiskit och andra dagar känns de som hon kommer komma hem snart, Det värsta är alla saker som står framme som hela tiden påminner om den bistra sanningen. Som häromdan tex jag skulle sortera tvätten åt pappa och börjar plocka ur tvättkorgen och vad ligger sdär i på botten? Jo min mammas skitiga strumpor o byxor som aldrig någonsin mer kommer behöva tvättas. Känsla av att lägga hennes kläder åt sidan lägga i en påse o gå ut o slänga i soptunnan går inte att beskriva med ord.
En annan sak som jag funderat o grubblat mycket över är att som fort någon dör ( jag har stött på detta vid andra dödsfall oxå). Så hör vänner och bekanata av sig och säger att "vi finns här för er" "Hör av er om de är något ni behöver". För mej känns de bara som en sorts hyckleri som någonting man bara säger för att det ska låta bra. Det gör mej så arg och ledsen varför finns dom där nu när de inte funnits där när mamma var i livet? De har förmodligen inte förändrat någonting men vardagen hade kanske blivit lite enklare och ljusare.
Mamma hade vart rasslig i flera år börja väl egentligen för 4½årsen när hon bröt första höften sen har åkommorna bara avlöst varandra, dialys för njurar operation av höft nr 2, bäckenbens fraktuir, en knöl under foten vilket innebar gips i ett antal veckor. Lägg där till diabetes, nedsatt syn, fibromyalgi, benskör. Så har du en ganska skör rullstolsburen människa med stort hjälpbehov..
Jag kanske är hård, kanske orättvis men jág ställer mej fortfarande frågande till vart fanns alla hjälpsam vänner o bekanta under desssa år? Kanske erbjuda sig att vara där hemma en kväll o sköta dialys maskinen så pappa kunde få en ledig kväll och göra någonting han va intresserad av. Kanske kunde följa med mamma på ett läkarbesök? eller helt enkelt bara finns där ringa o höra hur de va eller kanske kommaöver någon gång o dricka kaffe?
Bli arg den som vil,l ta åt sig den som vil,l detta är min ord, tankar och funderingar
Vill oxå tacka alla som finns och ställer upp denna tunga o jobbiga tid ni är guldvärda
Fint skrivet av dig Sandra..Får nästan svårt o andas när jag tänker att det var min mamma som hade gått bort o när jag läste om den skitiga tvätten :( Det du skriver är så sant, folk borde visa mer här o nu att de bryr sig !! Det är samma med begravningar..det kan komma folk som inte ringt eller hört av sig på år !! Det måste ju vara mer för att stilla sitt egna dåliga samvete..Stor kram!
Jag känner så igen mig i det du skrivit. Jag delar mycket av det.
Folk frågade mig ofta "jag vet inte riktigt hur jag ska vara, säga".
Jag svarade "Du behöver inte säga något, var bara dig själv".
Visst mina föräldrar hade dött. Men att folk började betèe sig annorlunda gjorde nästan det värre. Precis som du skriver här "Hör av dig om det är något du behöver". Helt plötsligt ville alla hjälpa. Men enligt min åsikt kan det bli lite för mycket av det goda ibland. Nästan lite falskt...
Hursomhelst, det skulle vara trevligt att träffa dig (som vi redan pratat om) någon gång inom kort. Kanske prata gamla minnen, se film, dricka te/kaffe eller något sånt? :)
Ta hand om dig Sandra.
Stor kram
Förstår dej så väl Sandra, och håller med dej helt! Och jag tror inte det finns en enda mening på denna jord jag hatar mer än "han finns med dej i ditt hjärta" GRRR!!! Det skiter väl jag i, jag behöver honom HÄR!! (Både pappa och min älskade B) Jag vet att folk bara vill väl, men när man är ledsen och behöver en kram, lite närhet m.m. så är det en jävligt dålig tröst att "han finns med dej i ditt hjärta" vad fan hjälper det mej i min sorg och ensamhet. Och alla "vänner" som lovar stort men sen ändå inte finns där när det väl gäller... Nej, jag förstår dej verkligen <3 Kram på dej!
