Hej hur mår du?
Hej Hur mår du? Jag vet inte säkert hur många gånger jag har mött någon eller svarat i telefon o det är de första konversationen inleddes med. Varje gång tänker jag vad ska jag svara? ska jag ha en utläggning om hur pissigt livet är i 20 minuter eller ska jag bara svara "bra"? Jag förstår att folk vill och menar väl men hur fan tror du de känns när min mamma har gått bort hastigt o lustigt o alldeles för tidigt?
Jag vet knappt själv hur jag mår visa dagar har jag accepterat att hon är borta aldrig mer kommer finnas iaf rent fysiskit och andra dagar känns de som hon kommer komma hem snart, Det värsta är alla saker som står framme som hela tiden påminner om den bistra sanningen. Som häromdan tex jag skulle sortera tvätten åt pappa och börjar plocka ur tvättkorgen och vad ligger sdär i på botten? Jo min mammas skitiga strumpor o byxor som aldrig någonsin mer kommer behöva tvättas. Känsla av att lägga hennes kläder åt sidan lägga i en påse o gå ut o slänga i soptunnan går inte att beskriva med ord.
En annan sak som jag funderat o grubblat mycket över är att som fort någon dör ( jag har stött på detta vid andra dödsfall oxå). Så hör vänner och bekanata av sig och säger att "vi finns här för er" "Hör av er om de är något ni behöver". För mej känns de bara som en sorts hyckleri som någonting man bara säger för att det ska låta bra. Det gör mej så arg och ledsen varför finns dom där nu när de inte funnits där när mamma var i livet? De har förmodligen inte förändrat någonting men vardagen hade kanske blivit lite enklare och ljusare.
Mamma hade vart rasslig i flera år börja väl egentligen för 4½årsen när hon bröt första höften sen har åkommorna bara avlöst varandra, dialys för njurar operation av höft nr 2, bäckenbens fraktuir, en knöl under foten vilket innebar gips i ett antal veckor. Lägg där till diabetes, nedsatt syn, fibromyalgi, benskör. Så har du en ganska skör rullstolsburen människa med stort hjälpbehov..
Jag kanske är hård, kanske orättvis men jág ställer mej fortfarande frågande till vart fanns alla hjälpsam vänner o bekanta under desssa år? Kanske erbjuda sig att vara där hemma en kväll o sköta dialys maskinen så pappa kunde få en ledig kväll och göra någonting han va intresserad av. Kanske kunde följa med mamma på ett läkarbesök? eller helt enkelt bara finns där ringa o höra hur de va eller kanske kommaöver någon gång o dricka kaffe?
Bli arg den som vil,l ta åt sig den som vil,l detta är min ord, tankar och funderingar
Vill oxå tacka alla som finns och ställer upp denna tunga o jobbiga tid ni är guldvärda
Jag vet knappt själv hur jag mår visa dagar har jag accepterat att hon är borta aldrig mer kommer finnas iaf rent fysiskit och andra dagar känns de som hon kommer komma hem snart, Det värsta är alla saker som står framme som hela tiden påminner om den bistra sanningen. Som häromdan tex jag skulle sortera tvätten åt pappa och börjar plocka ur tvättkorgen och vad ligger sdär i på botten? Jo min mammas skitiga strumpor o byxor som aldrig någonsin mer kommer behöva tvättas. Känsla av att lägga hennes kläder åt sidan lägga i en påse o gå ut o slänga i soptunnan går inte att beskriva med ord.
En annan sak som jag funderat o grubblat mycket över är att som fort någon dör ( jag har stött på detta vid andra dödsfall oxå). Så hör vänner och bekanata av sig och säger att "vi finns här för er" "Hör av er om de är något ni behöver". För mej känns de bara som en sorts hyckleri som någonting man bara säger för att det ska låta bra. Det gör mej så arg och ledsen varför finns dom där nu när de inte funnits där när mamma var i livet? De har förmodligen inte förändrat någonting men vardagen hade kanske blivit lite enklare och ljusare.
Mamma hade vart rasslig i flera år börja väl egentligen för 4½årsen när hon bröt första höften sen har åkommorna bara avlöst varandra, dialys för njurar operation av höft nr 2, bäckenbens fraktuir, en knöl under foten vilket innebar gips i ett antal veckor. Lägg där till diabetes, nedsatt syn, fibromyalgi, benskör. Så har du en ganska skör rullstolsburen människa med stort hjälpbehov..
Jag kanske är hård, kanske orättvis men jág ställer mej fortfarande frågande till vart fanns alla hjälpsam vänner o bekanta under desssa år? Kanske erbjuda sig att vara där hemma en kväll o sköta dialys maskinen så pappa kunde få en ledig kväll och göra någonting han va intresserad av. Kanske kunde följa med mamma på ett läkarbesök? eller helt enkelt bara finns där ringa o höra hur de va eller kanske kommaöver någon gång o dricka kaffe?
Bli arg den som vil,l ta åt sig den som vil,l detta är min ord, tankar och funderingar
Vill oxå tacka alla som finns och ställer upp denna tunga o jobbiga tid ni är guldvärda
